En praktikants reflektioner
Jag är student på mastersprogrammet i arkeologi vid Uppsala universitet och inom utbildningens ramar finns möjligheten att göra 5 eller 10 veckors praktik, om man hittar en praktikplats själv. Så, förhoppningsfull hörde jag av mig till Upplandsmuseet, vilket kort därefter ledde till 10 kunskapsmättande och fantastiska veckor.
Även om jag gick in i min praktik med öppet sinne och viljan att lära mig så mycket som möjligt, trodde jag mig redan ha någorlunda koll på yrket med en nästan klar masterutbildning i ämnet och ett par säsonger som fältarkeolog i bagaget. Men med en större ödmjukhet än jag innan besatt, kan jag säga att så inte var fallet.
Undersökning av barngravar i Enåkers kyrka. Foto Anna Ölund Upplandsmuseet.
Såklart förstod jag redan innan att fältarbete skiljer sig från kontorsarbete, men det finns så många fler nivåer än så. Allt fältarbete är inte heller som jag, studenten, förväntat mig, och det är inte alltid heller som jag, med fältarkeologisk erfarenhet, är bekant med. Verkligheten på en arkeologisk verksamhet skiljer sig från den bild jag själv hade skapat om yrket jag valt att utbilda mig för.
Det visade sig vara mycket bättre än så.
Variationen är större och utmaningarna fler. Under min praktiktid fick jag bland annat vara med vid en undersökning vid Enåker kyrka (som nämns i förra inlägget, ”Arkeologi i och vid kyrkor”). Att utföra en arkeologisk undersökning inomhus, i en kyrka, har inte varit någonting jag har förväntat mig skulle kunna vara aktuellt för mig som arkeolog, jag har haft en bild av öppna ytor och djupa schakt. Det har rent ut sagt varit helt fantastiskt att få vara med om. Se hur resonemang förs och beslut tas, och hur arbetet utförs anpassat till ytan som undersöks (att arbeta med sugbil var ännu en förtjust förvåning).
I djupa schakt vid Viks slott. Foto Anna Ölund, Upplandsmuseet.
Jag har även fått vara med vid schaktningsövervaktning vid Viks slott (som beskrivs i inlägget ”Viks slott”). Det är någonting speciellt med att arbeta i en sådan vacker miljö. Det är också speciellt att arbeta med en grävmaskin som tar upp ett 2 meter brett och djupt schakt där man ska försöka se lämningar och strukturer. Ögonen tränas och även vanan att arbeta nära en stor maskin på en väldigt begränsad yta.
Arkeologi i brant lutning vid Helga Trefaldighets kyrka i centrala Uppsala. Foto Jonna Lundahl.
Vid Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala (som det skrivs om i inlägget ”Skelett mitt i stan”) blev en schaktningsövervakning till en 2 veckor lång utgrävning där ett trettiotal skelett behövdes flyttas på för att inte bli förstörda av den nya trappan som ska byggas på platsen. Att som arkeologistudent komma i kontakt med skelett är inte någonting som jag är förvånad över. Däremot var utgrävningen i sig speciell. Att gräva en yta på 20 kvm, i grusig morän och i en sluttning var en värdig utmaning! För att inte tala om att omsorgsfullt ta tillvara på alla ben (en vuxen människa har c. 206 stycken). Och liksom i Vik och Enåker, fick jag en gedigen övning i att rita planer i skala 1:20. Så du som tror att millimeterpapperets och de handritade planernas tid är förbi i denna digitala era, tänk om!
Det är inte bara i dessa fältsituationer som jag lärt mig massor av museets arbetsstyrka, faktum är att strömmen av kunskap var i det närmaste konstant under dessa 10 veckor. Ett länsmuseum så som Upplandsmuseet huserar dessutom betydligt fler sakkunskaper än det rent arkeologiska. Med kompetenser inom kulturmiljöer, hemslöjd, fotografering, forskning och kommunikation i samma hus gjorde min tid på museet än mer lärorik. Det är mötet mellan människor och utbytandet av kunnande och perspektiv (på fikarasterna, personalmötena, i bilen på väg till Vik/Enåker/Morgongåva) som egentligen varit mest lärande och för vilket jag är oändligt tacksam!
Så, min student- och fältarkeologiskt baserade uppfattning om den arkeologiska verksamheten har visat sig vara något sned. Men det gör ingenting, för det är egentligen ännu bättre.
Jonna Lundahl, masterstudent i arkeologi vid Uppsala universitet.