Natten går tunga fjät, runt gård och stuva…

Det svenska luciafirandet består av många olika trådar. Här kikar vi på några.  

I 1800-talets Västsverige var det ”lille julafton” eller ”lusse långnatt” som firades med fest. Det folkliga västsvenska firandet bestod av utklädningståg och det var vanligt med könsöverskridande klädsel. I slutet av 1700- och början av 1800-talen spreds den västsvenska luciatraditionen med manliga studenter som kommit till Lund och Uppsala för att studera. På 1910-talet var det fortfarande bara de västsvenska studentnationerna som firade lucia i Uppsala. 

Den första omtalade beskrivningen av en ljuskrönt vitklädd Lucia är från 1820-talet och den gäller en dräng som lussade på Skinnskattebergs herrgård i Västmanland. Det finns en teckning gjord av Fritz von Dardel från år 1848 som visar den äldsta kända svenska bilden av Lucia. Den föreställer en äldre kvinna med vita kläder och krans. 1800-talets lussebrud kunde kläs i det värsta eller det finaste man hade. I början av 1900-talet var det fortfarande ovanligt med luciafirande i stora delar av landet, där luciatågen till en början möttes med skepsis. Det är först en bit in på 1900-talet som luciafirandet tar sin fart. 

Så bilden många av oss har av ett luciatåg med högtidligt skridande gestalt med följe som sjunger lucia- och julsånger. Ja, den kan vi härleda till 1900-talets mitt. Inte så långt bak i tiden alltså. 

Luciafirande i Uppsala 1918. Foto: Bengt Wennlund. 

Ytterligare en tråd i detta utgörs av att vintersolståndet under medeltiden och fram till mitten av 1700-talet inföll den 13 december. Enligt folktron var natten farlig. Övernaturliga makter var i farten och från Uppland finns beskrivningar om vad som kunde drabba en. Bland annat finns berättelser om hur kläder ruttnat för att man trotsat tron om att akta sig för storsysslor såsom tvätt, bak och brygd på luciadagen.  

Som sagt, traditioner vävs ihop och förändras. 

Luciabrudar, tidigt 1900-tal. Foto: John Alinder.