Påskpost från samlingarna!
Påsken – kristendomens största högtid, har genom åren utökats med nya inslag som blivit återkommande traditioner, vilka än idag förändras. Många av oss firar påsken på liknande sätt, men variationerna kan se olika ut i olika bygder, släkter och familjer. Det inbegriper till exempel vad vi äter, hur vi dekorerar, vad vi ger och annat. Att traditioner förändras gör också att de överlever. Här har vi dykt ner i våra samlingar för lite inspiration.
Utöver den kristna traditionen, har det historiskt sett funnits ett stort inslag av vidskepelse, övertro och rädsla knutna till sägner och folktro. Detta kopplat till tiden på året, hönornas värpning och med ett ökat antal ägg som följd, har lett till att flera av de traditioner som vi känner finns med än idag.
Påskkärringar, sannolikt Uppsala mars 1959. Foto: Uppsala-Bild
Traditionen med utklädda små söta påskkärringar och påskgubbar är idag en oskyldig kvarleva av påsktidens vidskepelser, en koppling till gammal folktro och kampen mellan det onda och det goda. Denna kamp utspelade sig fram till påskdagen, då de goda makterna slutligen segrade. Dessa faror ansågs hota allt man hade. Det gällde hus, hem, människor och djur och därför så var det viktigt att skydda sig på bästa sätt. Skärtorsdagen ansågs vara den farligaste dagen. Enligt sägnerna så flög trollkärringarna till Blåkulla på smorda kvastar för att träffa djävulen. Resan kunde utgå via socknens kyrktorn eller klockstapel, där de gnagde malm från kyrkklockan med tänderna. Färdmedlet, ja det kunde vara en sopkvast, en ko eller i värsta fall en mansperson i grannskapet. Drivmedlet var en smörja som förvarades i ett horn.
Skannat påskkort ur Upplandsmuseets arkiv. Notera smörjhornet!
Så här kan ett smörjhorn se ut. Just i detta fall använt för smörja till liesticka. Föremålet är tillverkat av kohorn och har ett svarvat lock av trä. En läderrem som går igenom locket och hörnet bildar en bärögla.
För att häxorna inte skulle kunna flyga på gårdens redskap och för att skydda folk och fä mot det onda som man trodde kunde inträffa, ställdes bland annat kvastar och andra redskap undan. Det ritades kors på fähusdörrarna för att skydda djuren och stål lades innanför dörren eller under tröskeln, det fanns ju en rädsla för att djuren skulle användas som riddjur till flygturen, eller att de skulle tjuvmjölkas. Andra knep att mota det onda var att rita kors med handen över dörrposten då man gick in eller ut eller att elda nio sorters lövved, vilket skulle jaga bort de kärringar som satt i skorstenen.
Bilden visar en kalkmålning från 1400-talet i Yttergrans kyrka. Tre trollkärringar som rider på brödspade, kvast och raka besöker djävulen som fyller på deras smörjelsehorn. Bild ur Håkan Libys bok "Uppland rustar till fest ".
På bilden en äggkorg med påskris avbildat vid Fackskolan för huslig ekonomi, Uppsala. Foto: Gunnar Sundgren, 1930-tal.
Att det togs in prydnadsris som dekoration till påsken finns det uppgifter om från många håll. Björkriset togs in i god tid, så det skulle bli grönt till påsken. Påskens ris tycks dock hänga ihop med ordet ”påskskräcka”, som skulle kunna syfta till att bli piskad med riset. Ordet finns med i gamla uppteckningar, till exempel i Sigvard Cederroths Bondsagan (utgiven 2014 av Iréne A. Flygare och Barbro Björnemalm). Där står bland annat följande:
”På påskmorron bitti skulle vi klå varann med ris. Det var så förr, att dom skulle göra det. Dom var ute i god tid före påsk å tog björkris, å det fick stå inne i vatten tills det slog ut. Det var utslaget björkris man gav påskskräcka med. Dom kunde ha stora påskris, som fick stå i krukor på golvet. Samma ris som man hade till fastlagsris hade man å ge påskskräcka med. Man gömde undan riset på kvällen, det var ungdomen sinsemellan. Det var för det mesta dom små ungarna man klådde. Man slog dom på stjärten. Men det vara bara hemma, inte annat jag vet, man gick inte kring i byn. Jag antar att dom gav påskskräcka för att ungarna skulle bli snälla hela året. Dom försökte väl vara försiktiga så dom inte fick, men det gick inte å komma undan. I slutet på 80-talet blev det bortlagt å ge påskskräcka, tror jag”. Uppgiftslämnare: lantbrukare Anna Karlsson, född 1865 i Råby, Vaksala socken, Uppland.
”Dom som låg å sov på påskdagsmorron gav man påskskräcka. Man klådde dom mä påskris. Dä var björkris som man hade täjji in kvällen innan, å man klådde dom ordentligt, mens dom låg i sänga. Kristus steg opp påskdan å då skulle ingen ligga. Gjorde han dä, feck´en påskskräcka.” Uppgiftslämnare: lantbrukare Johan Eurell, född 1869 i Börstils socken, Uppland.
Bilden ovan är från en påskbasar i Stabby i Uppsala, mars 1961. Foto: Uppsala-Bild.
Långfredagen, en dag med stillhet och djupt allvar och salt mat. Ja, i äldre skildringar berättas vilka matregler som kunde gälla på långfredagen, och ibland också om vad som kunde hända om dessa inte följdes. Vi kan säga att maten skulle gå i samma anda som dagen. Mängden mat var begränsad och främst, den skulle vara så salt som möjligt. Salt sill och strömming var vanliga inslag och för att göra det extra svårt så skulle det inte drickas något. Drack man ändå mycket vatten, så kunde det innebära att man riskerade att svettas mycket kommande sommar.
I gamla uppteckningar finns flera uppgifter om maten, men också om andra förehavanden. Här nedan har vi några exempel ur Sigvard Cederroths Bondsagan (utgiven 2014 av Iréne A. Flygare och Barbro Björnemalm).
”Torsdag var långfredagsafton. Då gjorde man inge´ vidare, städa undan lite bara å såg till att allt var fint. Man skulle inte få göra nå alls långfredan. Ungarna skulle vara inne å vara riktigt stilla. Fruntimren hade för det mesta svartklänning på långfredan, men på påskdan kunde man ha vad som helst. Man köpte tyg i stan till svartklänning. Det var när jag var barn. Det var liksom lite hast det där tyge´ å lite styvt. Egentligen skulle man inte få använda några järn långfredan, inte stekpanna eller gryta eller några såna saker. Man skulle äta kalla maten, färdiglagad. Långfredan skulle det vara sillsallad. Den gjorde man av sill å potatis å så nå gräddaktigt. Smörgås åt man till. På det fick man någon supanmat, saftsoppa eller nå sånt. Den hade man kokat dan förut. Men längre tillbaks, sa mamma att man alltid skulle äta saltströmming å potatis”. (Uppgiftslämnare: lantbrukare Anna Karlsson, född 1865 i Råby, Vaksala socken, Uppland)
Affärsbiträdet Tommy Eriksson tar upp strömming ur silltunna i Gustaf Frohms lanthandel, Tierp. Foto: Uppsala-Bild, 1959.
”Långfredan skulle dä vara strömming å bönvälling. Man hade spart bondbönor å lag i blöt. Saltströmming köpte man en fjärding på Östhammarsmarknan för tre kronor.” (sagesman okänd). Det finns också andra uppgifter om matintag. Just den här handlar om lutfisk ”Lutfisk lutade man tre gånger om året. Man åt lutfisk om julen å påsken å i höann. Man skulle alltid äta lutfisk långfredan. Te jul luta´ man mest. I höann kunde man inte luta så mycket, för då surna´ dä fort.” (Uppgiftslämnare: lantbrukare Johan Eurell, född 1869 i Börstils socken, Uppland)
Här bjuds det visst på kaffe och ägg! Påskfirande i Östhammar, Uppland. Foto: Skötsner-Edhlund.
Numera är det många av oss som äter påskmat just på påskafton, men tidigare var påskdagen den självklara höjdpunkten på påsken. Det finns också uppgifter om att det under 1800-talets andra hälft kunde förekomma lutfisk även denna dag. Även påskgröt fanns det med. Vad sägs om risgrynsgröt med lite ringlad sirap på? Det skulle också ätas ägg i mängder. Här kunde det vara viktigt att skala äggen så att skalet var så helt som möjligt. Varför? Jo, ibland bjöd husbonden på sprit i äggskalet.
I det tidiga 1900-talets borgerliga hem kunde det vara så att påskdagens middag inleddes med smörgåsbord och sedan intogs en varmrätt i form av stekt hare med brynt potatis och sallad. Därefter kunde det bli en apelsinpudding. På annandag påsk dukades med smörgårdsbord och kanske varmrätt med fårstek med potatis och lingon. Dessert: Ja, kanske lite äpplen i mördeg. (uppgifter ur Håkan Libys bok ”Uppland rustar till fest”.
Kanske det ska serveras ägg? Karott av porslin, vitglaserad med brunglaserade handtag och knopp på locket i form av en korg med tre ägg. Foto: Anja Szyszkiewicz.
Det är mycket gult på påsken och den gula färgen tycks ha uppstått i den folkliga traditionen. Kanske kan det gula förknippas med soluppgången. Många trodde att solen vid uppgången på påskdagens morgon dansade av glädje, vilket gjorde att färgen gul, som solen, förknippades med påsken. Men, det kan också vara så att färgen gul kommer från ägget som symbol för uppståndelse och nytt liv. Den omfattande äggätningen vid påsk kan förklaras på flera sätt. Före reformationen var ägg bannlyst under fastan och därför blev det så att det åts desto mer efter den, dvs. vid påsk. Det var dock en till faktor som spelade roll, nämligen att hönorna började värpa mer på våren och det blev således en större tillgång på ägg. Men ägget är också en symbol för liv och pånyttfödelse och har också inom folkkulturen haft en betydelse med en koppling till fruktbarhet och skördelycka.
Här har vi ett litet intressant föremål ur samlingarna. Detta timglas, som är 11 centimeter högt, har ett glas med brunröd sand och en ställning av mässing och gjutjärn. Timglaset användes enligt uppgift vid äggkokning och har en rinntid på 5 min.
Två påskdekorationer i form av påskkycklingar. De fanns till försäljning i Nolmyra handel, Nolmyra, Björklinge socken, Uppland. Givarna, Eva och Tage Löjdström innehade Nolmyra handel från 1981 till 1984 då den lades ned.
Påskkort med en kvinna som sitter vid ett bord och målar ägg. Kortet ingår i våra samlingar och är signerat Kristina, vi vet dock inte vad Kristina heter i efternamn.
Att ge bort målade hönsägg var tidigare en fin gåva till påsk. Äggen färgades med växter av olika slag. Att färga äggen är en tradition som på många håll bevarats och som också kommit tillbaka igen på flera håll. Det kunde också vara så att tjänstefolket fick ägg av husmor eller att församlingsborna gav prästen och klockaren ägg som presenter.
Att ge bort målade ägg kanske inte är så vanligt idag, däremot är det desto vanligare att ge bort fyllda pappersägg. Att fira med godis på påsken började vi med efter andra världskriget. Godismängden har sedan stadigt ökat i omfattning, en bidragande orsak initialt var genomslaget av lösgodiset under 1980-talet. Något vi fortfarande håller fast vid.
Ett påskägg av papp klätt med grönt metallpapper. Påskägget har funnits till försäljning i Nolmyra handel, Nolmyra, Björklinge socken, Uppland och skänktes till Upplandsmuseet av Eva och Tage Löjdström, som innehade Nolmyra handel från 1981 till 1984 då den lades ned.
Här har vi ett tittägg ur våra samlingar. Ägget är tillverkat av vit sockermassa med två gula fåglar och ett fågelbo ovanpå. Runt ägget sitter ett rött band och inuti ägget finns ett landskap ordnat med lummerkvistar och i olika plan ställda bokmärken. Tittägget har tillhört grosshandlare August Julius och köptes in våren 1964 från Brita Tingvall.
Vi avslutar denna påskblogg med ett påskägg dekorerat med svalor.
Tack för att just du ville läsa!
Påskhälsningar från avdelningen Samlingar