När röda hanen är lös - om åskskydd av länets kyrkor
Eldsvåda genom åsknedslag har drabbat många, om inte till och med de flesta, av landets kyrkor genom århundraderna. Otaliga uppteckningar i kyrkoarkiven berättar om just detta. Förr fanns en föreställning om att själva ordet eld kunde framkalla olycka, så därför kallade man ibland elden för ”den röda hanen”.
När en kyrka brinner innebär det oftast en katastrof för församlingen, sockenborna och de närboende. Både materiella och immateriella värden går förlorade. De flesta av landets kyrkor är symbolbyggnader med mycket höga kulturhistoriskta värden och i en brand skadas ofta byggnaden, inventarier och föremål som är oersättliga. Riksantikvarieämbetet uppskattar att under de senaste hundra åren har ungefär en kyrka per år eldhärjats av olika skäl (rapport Kyrkan brinner!). Åsknedslag är ett av hoten mot våra kyrkobyggnader.
Danmarks kyrka 1889 med nedbrunnet tak och tornspira efter åsknedslag. Fotograf okänd, Upplandsmuseets bildarkiv.
Innan det moderna åskskyddet fanns förlitade man sig på erfarenhet, rituell praktik och böner. Olaus Magnus beskriver under 1550-talet nordbornas försök att skydda sig mot åskan och blixten genom klockringning, kringbärande av invigda vaxljus, rökelsekar och ivriga böner. Just ringning i kyrkklockor vid åskoväder var en tydlig varning, både på landsbygden och i städerna. Man trodde också att kyrkklockornas klang kunde skingra eller förleda åskmolnen. Ofta begav sig också människor till kyrkan eller till klockstaplarna för att söka skydd mot åskan och regnet, med förödande konsekvenser om åskan slog ned. Redan 1764 presenterade Uppsalaprofessorn Torben Bergman sina idéer om hur kyrkor och hus effektivt kunde åskskyddas och hans principer står sig än idag.
Trots att kyrkorna tidigt försågs med åskskydd har blixten många gånger slagit ned i kyrktorn och klockstaplar. Senast det inträffade i Uppsala län var när kyrkvinden eldhärjades på Enköpings-Näs kyrka 2012. I Upplandsmuseets bildsamlingar finns gripande bilder av kyrkobränder orsakade av åska från bl.a. Odensala kyrka, Bälinge kyrka och Danmarks kyrka.
”Klockorna smulto, ljuskronor störtade ned från taket” gick det att läsa i UNT den 28 april 1941 dagen efter att Bälinge kyrka drabbats av en våldsam brand. Bilden visar det dramatiska släckningsarbetet den 27 april 1941. Fotograf Paul Sandberg, Upplandsmuseets bildarkiv.
De senaste åren har ett flertal kyrkor runt om i Uppsala län försetts med nytt åskskydd, genom att så kallade ringledare grävs ned. För oss arkeologer innebär det ofta schaktningsövervakning av ett smalt, grunt schakt runt den aktuella kyrkobyggnaden. Trots de smala schakten kan det arkeologiska resultatet vara av vikt. Runt om kyrkorna påträffar vi ofta äldre grundmurar till kyrkans vapenhus eller sakristior som rivits eller byggts om. Under mark kan det också finnas spår av äldre gravkapell och kyrkogårdsmurar. Kulturlagren runt om kyrkorna berättar om ombyggnationer och bränder. Under 2014 övervakades ett flertal schakt för åskskydd vid Åkeby kyrka, Nora kyrka och Läby kyrka.
Åskoväder vid Läby kyrka 2014. Fotograferad i samband med arkeologisk schaktningsövervakning för nytt åskskydd. Foto Anna Ölund, Upplandsmuseet.
Under sommaren och hösten 2015 står en mängd kyrkor på tur för komplettering av åskskydd. Vi kommer att övervaka markarbete vid kyrkorna i; Skuttunge, Åland, Järlåsa, Vänge, Lillkyrka, Veckholm, Villberga, Tillinge, Sparrsätra och Vårfrukyrkan i Enköping. Förhoppningsvis framkommer det lämningar under mark som kan ge ny och viktig information om kyrkobyggnadernas historia. Förhoppningsvis kommer också dessa kyrkor effektivt skyddas mot den röde hanens framfart.