Runstenarna i Universitetsparken - Berättelsen om brobyggerskan Gullögs runsten
I hjärtat av det akademiska Uppsala ligger Universitetsparken. Parken är omgiven av Gustavianum, Kyrkans Hus, Södermanlands-Nerikes nation, Universitetshuset och ärkebiskopsgården, alla byggnader kopplade till universitet, studentlivet och kyrkan. Men platsen har en ännu äldre historia. Här låg under medeltiden Ärkebiskopens befästa borg, som det fortfarande finns rester av, osynliga på ytan men bevarade under mark. Därefter fanns här ett kungligt stall, och efter det den så kallade Exercitiegården, där stormaktstidens unga adelsmän, studerande vid universitetet, tränades i ridning och fäktning. När det nya Universitetshuset byggdes på 1880-talet revs alla gamla murar och byggnader och Universitetsparken anlades. En mängd träd av olika arter planterades för att användas i utbildningssyfte. Men det var inte bara botanik som lärdes ut i parken. Runstenarna började flyttas till parken på 1920-talet. De nio stenar som idag står i parken har tagit olika och snåriga vägar till att bli den historialektion de nu utgör. Under våren berättar vi i en bloggserie om några av dem.
Brobyggerskan Gullög och hennes förlorade dotter (U 489)
En spännande runsten står längs med Biskopsgatan, i parkens södra ände. Den höggs någon gång under perioden 1060–1100 och det var den store mästaren Öpir som höll i hammare och mejsel. Stenen karaktäriseras också av Öpirs säkra och eleganta linjeföring med ett rundjur lagt i slingor, i det här fallet två slingor lagda som en åtta. Öpirs mest typiska ornamentik är annars tre slingor som formar en pyramid eller triangel. Inskriften lyder:
”Gullög lät göra bron för sin dotter Gillögs själ, som Ulv hade till hustru. Öpir ristade.”
De allra flesta runstenar restes av män till minne av andra män, företrädelsevis av söner efter sina fäder. Det finns ett antal kvinnor omnämnda som runstensresare, ofta reser de stenar över sina män. Men att en kvinna ensam reser en sten över sin dotter är mycket ovanligt. Namnen Gullög och Gillög är ett exempel på att det under vikingatiden var vanligt att namnge sina barn med en variant av sitt eget namn. Att bygga bro var en gudibehaglig gärning för de tidiga kristna i Uppland, vägar, broar och vadställen underlättade den kristna missionen.
Figur 1. Kopparstick av Runstenen U 489, baserat på en avritning av Johannes Bureus medhjälpare Jonas Håkansson Rhezelius från tidigt 1600-tal.
Stenen omnämndes i historiska källor första gången i början av 1600-talet, då Johannes Bureus besökte den. Detta universalgeni, född som prästsonen Johan Bure i Åkerby norr om Uppsala, förtjänar ett eget blogginlägg, men i korthet kan man säga att han lade grunden för runologin, alltså studiet av runor och runstenar, eftersom han var den förste forskare som systematiskt nedtecknade runor och ritade av och tolkade över 200 runstenar. År 1630 blev han utnämnd till riksantikvarie, Sveriges första. Bureus skriver att stenen stod ”På Mora skogh sunnan Mora äng.” Mora äng var den plats längs med Långhundraleden sydöst om Uppsala där de medeltida kungarna valdes.
Hundra år efter Bureus besök, på Midsommardagen 1728, besöktes stenen av en annan runolog, Olof Celsius den äldre, farbror till Anders Celsius, som skapade den numera världsberömda temperaturskalan. Celsius blev så förtjust i Öpirs säkra linjer att han bara måste ha stenen själv! ”Bonden Erick Person lofvade att i vinter villia föra till mig denna sten.” Så verkar det också ha blivit, för senare skriver han ”Denna sten lät jag föra hem den 5 februarii 1729, i min trädgård.” Celsius numera försvunna hus och trädgård låg på ”Långgatan”, numera Östra Ågatan 11, ungefär mitt emellan St Olofsgatan och Gotlands nation.
Någon gång efter detta, troligen efter Celsius död 1756, flyttades stenen av okänd anledning och ställdes upp i den trädgård som då fanns vid Gustavianum. Därefter följde ett gästspel på världsutställningen i Paris 1867 tillsammans med de andra två stenarna i denna bloggserie. Runstenarna ställdes ut på den Svensk-Norska paviljongen, som var en kopia av Ornässtugan. Stenarna förärades faktiskt med en belöningsmedalj i brons för ”Histoire de travail pour services rendu” (ungefär: Förtjänsttecken för arbetshistoria). Efter en tillfällig uppställning i Engelska parken hamnade stenen 1898 i Linnéträdgården, där Museet för Nordiska Fornsaker fanns inrymt i Orangeriet.
År 1921, när museet flyttade till Gustavianum, följde stenen med och där har den blivit kvar till nu.
Figur 2. Runstenar framför Linneträdgårdens orangeri, dåvarande Museet för nordiska fornsaker, fotograferade vintern 1900–1901 av Carl Liljefors, bror till målaren Bruno Liljefors. Gullögs sten över sin dotter stod av någon anledning i det lilla träskjulet till vänster i bild (markerat). Möjligen pågick arbete på stenen.
Figur 3. Runstenen U 489 på plats i södra änden av Universitetsparken, där den stått de senaste 100 åren.
Under våren 2022 kommer vi publicera ytterligare blogginlägg om runstenarna i Universitetsparken och deras fascinerande historia.