Från gård till gata- Arkeologi i S:t Johannesgatan i Uppsala

Det har nu gått tre år sedan schaktningsövervakningen i S:t Johannesgatan avslutades och det är därför dags för en sammanfattning de arkeologiska resultaten. Undersökningen gjordes på senhösten 2020, mitt under pandemin och delvis i mörker och ruskväder, men arkeologin var det inget fel på!

Upplandsmuseet var på plats för att övervaka schaktningen för nya ledningsdragningar över en 100 meter lång sträcka mellan Västra Strandgatan och Sysslomansgatan. I ungefär hälften av sträckan fanns ledningar sedan tidigare och här var kulturlager och konstruktioner delvis förstörda. I en stor del av sträckan, upp mot Sysslomansgatan, var lämningarna i stort sett orörda och i många fall mycket välbevarade.

Gatan har en arkeologiskt sett ganska kort historia. Den anlades i samband med stadsregleringen i mitten av 1600-talet, då Uppsalas gatunät rätades ut för att ge staden ett prydligare utseende och för att minska risken för omfattande bränder. Det senare inte helt framgångsrikt, som vi kommer att se.

Från vikingatid till reglering

Innan gatan blev gata hade ganska mycket hunnit hända i området. De allra äldsta spåren av mänsklig aktivitet kunde med hjälp av tidstypisk keramik dateras till sen vikingatid. Det är oklart hur omfattande aktiviteter det rört sig om, men eftersom keramiken hittades i ett stolphål är det fullt möjligt att det fanns en vikingatida bosättning här. Det finns flera spår från vikingatiden i centrala Uppsala, både lämningar från hus, gravar och runstenar. Den sedan länge utbyggda staden har naturligtvis utplånat många spår från de äldsta tiderna och därmed vår kunskap om det äldsta Uppsala (Östra Aros).

Bild 1. Trägolv i medeltida hus från 1200–1300-talen. Foto Upplandsmuseet.

På S:t Johannesgatan hittade vi lager som härrör från 1100-talet eller tidigt 1200-tal som visar att det bedrivits odling i området, men det är först i slutet av 1200-talet som det hettar till ordentligt med byggnationen. Av de 35 fragmentariska byggnader som påträffats längs sträckan, hör troligtvis så mycket som 70 % av dem till perioden 1250–1400. Flera byggnader har daterats till slutet av 1200-talet. Trä från samma ekstock, daterad till 1286, finns i tre olika hus. Det tyder på att bebyggelsen åtminstone delvis var planerad. Sannolikt kan bebyggelseexpansionen under den här perioden sättas i samband med en stor och viktig händelse i Uppsalas historia, bygget av domkyrkan. Detta enorma byggnadsprojekt har inneburit ett stort behov av såväl hantverkare som andra yrkeskategorier i närområdet. Bland annat har den medeltida bebyggelsen i kvarteret Trädgården tolkats ha koppling till domkyrkobygget.

De flesta av de tidigaste byggnaderna i S:t Johannesgatan har tolkats som fähus. De ofta välbevarade trägolven var i många fall täckta av lager av måttligt väldoftande gödsel. De tillhörande boningshusen har legat någon annanstans på tomterna. Fyndmaterialet från undersökningen innehöll inte så mycket av just hushållsföremål, som keramik, utan i stället ganska stora mängder läder, mestadels restbitar från läderhantverk, men också kasserade föremål som skor. Av trä fanns många delar från laggkärl och tunnor. I ett lager från 1300-talet fanns också en stor mängd restprodukter från benhantverk. Av de kasserade halvfabrikaten kunde man se att både kammar och nålar tillverkats på platsen.

Bild 2. Ett urval av fynden från S:t Johannesgatan. Till vänster ses en medeltida knäppslejfsko i läder och till höger en sammansatt dubbelkam av ben. Foto Upplandsmuseet.

Bild 3. En del av det hantverksavfall från benhantverk som hittades i S:t Johannesgatan. Här har man tillverkat bland annat kammar och nålar. Foto Upplandsmuseet.

Bild 4. Vid undersökningen hittades många träföremål. Här ses ett laggkärl av trästavar till vänster och ett ristat bomärke från på ett lock till en tunna till vänster. Foto Upplandsmuseet.

Bild 5. Några av de järnföremål från medeltiden som hittades vid den arkeologiska undersökningen i S:t Johannesgatan. En nyckel till ett bultlås till vänster och ett armborstlod till höger. Foto Upplandsmuseet.

Mot mitten av 1300-talet inträffar en välbekant katastrof, nämligen digerdöden. Den avspeglas i arkeologin på S:t Johannesgatan genom att inga nya byggnader uppförs under den andra halvan av 1300-talet. Det talar för en minskad befolkning, vilket också har iakttagits på andra platser i Uppsala. På 1400-talet börjar området bebyggas igen, om än inte lika intensivt som under föregående period. Nu syns också troliga boningshus med tegelgolv och spisar. Bebyggelsen finns kvar fram till mitten av 1600-talet, då kvartersmark förvandlas till gatumark i samband med stadsregleringen.

Bild 6. Ett tegelgolv från en byggnad som troligen byggdes någon gång mellan 1400-1600 -talet. Foto Upplandsmuseet.

Från stadsbrand till modernitet

Under dagens S:t Johannesgata finns också några spår av tiden efter regleringen. En intressant konstruktion var ett trärör i form av en urholkad trästock, som använts som vattenrör. Just detta rör var känt sedan en tidigare arkeologisk undersökning och daterades då till mitten av 1800-talet. Trärör har hittats på många platser runt om i staden och de äldsta hör till rörsystem som Olof Rudbeck den äldre konstruerade på 1600-talet. Röret i S:t Johannesgatan ledde möjligen ner till en tegelbyggd brunn, längst ner i gatan närmast Fyrisån. Brunnen är fortfarande i bruk, med en modern brunn nedsatt i tegelkonstruktionen. Från 1800-talet hittades också en rustbädd till ett hus. Den låg i kanten av gatan, vilket visar att gatan ursprungligen var smalare.

Bild 7. Yngre lämningar under gatan. Till vänster ses en tegelbrunn som under senare år fått ett nytt inre rör och fortfarande är i bruk. Till höger ses en urholkad trästock som fungerat som vattenrör vid mitten av 1800-talet. Foto Upplandsmuseet.

Tjocka raseringslager har tolkats höra samman med den stora stadsbranden år 1809 som faktiskt började i Uppsalas fattighus i korsningen S:t Johannesgatan – Sysslomangatan. Branden spred sig till många av de intilliggande kvarteren, men Sysslomansgården, som gett Sysslomansgatan sitt namn, klarade sig med nöd och näppe. Den låg mitt emot fattighuset, på södra sidan av S:t Johannesgatan och de sista byggnaderna som tillhörde gården revs på 1960-talet.

Bild 8. Del av brandkarta hämtad från Karl Wilhelm Herdins bok ”Bygge och bo i äldre tider” från 1932. Det gröna området visar utbredningen av 1809 års stadsbrand. Det röda området i S:t Johannesgatan visar var undersökningen skedde.

De allra yngsta lämningarna var en del av den gamla kullerstensgatan, som utgjorde vägbeläggning ända in på 1900-talet. Troligen asfalterades gatan i mitten av 1900-talet och är idag ett välanvänt gång- och cykelstråk.

Bild 9. På den svartvita bilden ses S:t Johannesgatan i början av 1900-talet med kullerstensbeläggning. Till höger i bild syns den sista inkarnationen av Sysslomansgården som revs på 1960-talet. Huset till vänster i bild ligger på samma ställe som det gamla fattighuset där stadsbranden började 1809. Foto av Alfred Dahlgren, Upplandsmuseet.

Färgbilden visar kullerstensbeläggningen när den grävdes fram under dagens gata 2020. Foto Upplandsmuseet.

Vill du veta mer? Via länken nedan hittar du hela rapporten från undersökningen:

Från gård till gata - Arkeologi i S:t Johannesgatan i Uppsala