Datering av runstenar

Redan på 400-talet efter Kristus började enstaka runinskrifter dyka upp i Uppland, men det var under övergången från sen vikingatid till tidig medeltid (cirka 950–1100) som denna tradition hade sina glansdagar. Över en period på 150 år skapade upplänningarna närmare 1400 runinskrifter i berg, på flyttblock och på lösa stenar. Med så många stenar, och med kunskap om olika skandinaviska ornamentikstilar, kan man se hur runstenarnas utseende förändrades över tid. Ann-Sofie Gräslund, professor i arkeologi vid Uppsala universitet, utvecklade på 1990-talet en kronologi för runstenar. Faktum är att det går att identifiera sju olika stilar, från väldigt enkla rader av runor till fantastiska fantasieggande konstverk. Dessa stilar överlappar delvis varandra tidsmässigt. Genom jämförelser med daterade föremål, och i vissa fall kända historiska skeenden som omnämns eller i alla fall antyds på en del stenar, kan man även ge en grov datering som sträcker sig över perioden 980–1130 e Kr. Denna kronologi är dock omstridd. Flera forskare menar att den relativa kronologin, alltså i vilken ordning de olika stilarna kom, nog stämmer. Men det är mer osäkert med den absoluta kronologin, alltså den med specifika tidsintervall, speciellt för de tidigare perioderna fram till 1000-talets mitt. Med detta sagt ska vi försöka göra en kortfattad redogörelse av de olika typerna. Genom att titta på runstenarnas allmänna utseende, och kasta ett extra öga på rundjurets huvud, fötter och ögonform kan man skilja dem åt och se i vilken ordning de är skapade.

Under den första perioden, under sent 900-tal till tidigt 1000-tal, saknade runstenar orm- och drakhuvuden, utan bestod endast av raka rader av runor, antingen i ett band eller fristående. Stilen kallas helt enkelt Rak.

Rak stil, cirka 980–1015. Orm- och drakhuvuden saknas och skriftbandens ändslut är raka. U 963 vid Vaksala kyrka. Foto Robin Lucas, Upplandsmuseet.

Under första halvan av 1000-talet tillkom en enkel djurornamentik, där bandet som runorna ristades på utvecklades till ett djur, en orm eller en drake, med huvudet sett från ovan, i fågelperspektiv (Fp).

Fågelperspektiv, cirka 1010–1050. Skriftbanden har fått huvuden, med eller utan tungor, sedda från ovan med två ögon synliga. U 779 vid Svinnegarns kyrka. Foto Robin Lucas, Upplandsmuseet.

Parallellt med denna ornamentik fanns även stenar där djurets huvud ses från sidan, eller i profil (Pr). Denna typ av ornamentik kan kopplas till Ringerikestilen, en konstriktning med ett större djur omringat och hoptrasslat med olika utskott och vimplar. Stilen har fått sitt namn efter en ort i Norge där sandsten till runstenar med denna stil brutits. Två olika versioner av Ringerikestil överlappar delvis (Pr1 och Pr2).

Pr1, cirka 1010–1050. Trubbnosigt huvud med tjock överläpp, öppen mun och runt öga. Ofta bildas en krona av öronen. Svansen är upprullad, fötter förkommer inte och inte heller korsar rundjuret sig själv, vilket är ett framträdande drag på senare stenar. Stenarna ger ofta ett lite tungt och trubbigt intryck. U 963 vid Vaksala kyrka. Foto Robin Lucas, Upplandsmuseet.

Pr2, cirka 1020–1040. Linjen från öra till nosspets är konkav. Ögat är runt eller droppformigt, ibland med en prick i. Munnen normalt öppen, med en kraftigt uppböjd överläpp och nosspets. Svansen upprullad. U 1149 vid Fleräng utanför Älvkarleby. Foto Robin Lucas, Upplandsmuseet.

Från mitten av 1000-talet ersattes alla dessa stilar med ornamentik som kan kopplas till Urnesstil. Denna stil präglas av djur med mycket smala extremiteter, lång hals och ett smalt huvud i profil. Stilen har fått sitt namn från Urnes stavkyrka i Norge, som i sin portal har magnifika djur i denna stil. Med vissa överlapp avlöser tre olika urnesstilar varandra under perioden 1050–1130 (Pr3, Pr4 och Pr5).

Pr3, cirka 1050–1080. Linjen från öra till nosspets är konvex. Ögat är mandelformigt och inte onormalt stort i förhållande till huvudet. Örat är lätt bakåtlutande och munnen oftast öppen med underläppen lätt neråtböjd. Nosfliken formar en S-formig linje som börjar redan vid den lätt uppböjda nosspetsen. Svansen är upprullad. U 937 i Universitetsparken i Uppsala. Foto Robin Lucas, Upplandsmuseet.

Pr4, cirka 1060–1100. Huvudet är långsträckt, gärna mjukt böjt och avsatt i förhållande till halsen. Ögat är utdraget mandelformigt, mycket stort i förhållande till huvudet och följer med i huvudets böjning. Munnen är vanligen sluten och örat mycket lågt ansatt och bakåtstruket. Rundjuret avslutas antingen av en upprullad svans eller en fot som är rakt tvåtåig med en oftast rundad sporre. Den upprullade änden är inte symmetrisk utan består av en stor tjock rundel och en smal svans. Svansen splittras gärna ett stycke nedanför upprullningen. U 1174 i Morgongåva. Foto Robin Lucas, Upplandsmuseet.

Pr5, cirka 1100–1130. Vissa huvuden liknar de på Pr3 och Pr4, en rak underlinje, rak stängd mun med en liten nosflik neråt. Ögat kan vara smalt mandelformat men saknas vanligen. Andra huvud avviker starkt med rundad skalle, runt öga och pannavsats. Nacktofs kan förekomma.  Rundjuret kan avslutas med en rakt tvåtåig fot med spetsig sporre, som någon gång fortsätter i en slinga lagd i en ögla. Helhetsintrycket präglas också av att rundjurets kropp är lagd i parallella linjer som korsar varandra och bildar ett rutmönster. U 933 vid Uppsala domkyrka. Foto Robin Lucas, Upplandsmuseet.

Läs mer om runstenar:

Zachrisson, Torun & Källström Magnus (redaktörer). 2020. Tyde den som kan – en upptäcktsfärd bland Upplands runstenar. Upplandsmuseets skriftserie 13. Uppsala.

Åhlèn, Marit. 2010. Runstenar i Uppsala län berättar. Upplandsmuseet. Uppsala.

Läs mer om runor:

Enoksen, Lars Magnar. 1998. Runor – Historia. Tydning. Tolkning. Historiska Media. Lund.

Böckerna kan köpas i Upplandsmuseets butik eller lånas på bibliotek.